Kinas mjuka makt

KINAS MJUKA MAKT
Beijings stjärnspäckade filmfestival är ett tecken på hur Kinas regim satsar på film för att förbättra sin image. Samtidigt tystar man kritiska regissörer som märks för mycket.

För att få spela in eller visa film i Kina krävs tillstånd från radio-, film- och tv-byrån. Politiskt känsliga ämnen godkänns inte. Men också filmer innehållande sex, tidsresor eller spöken stoppas. Tidsresor är ett klassiskt berättarknep för förtäckt politisk kritik av samtiden, och spöken går stick i stäv med det kommunistiska partiets ateistiska trosuppfattning. Historiska filmer med ett patriotiskt innehåll är däremot mer än välkomna. För fem år sedan sa Kinas president Hu Jintao att landet måste ”förstärka kulturen som en del av vårt lands mjuka makt, för att säkra folkets grundläggande kulturella rättigheter och intressen”.

Bara förra året producerades tre nationalistiska storfilmer: dramat 1911, om revolten mot den sista kejsardynastin, Beginning of the great revival om kommunistpartiets grundande, och Kinas Oscarbidrag, The flowers of war om den brutala Nanjing-massakern under Japans invasion av Kina på 1930-talet. Den sistnämnda, som i december hade premiär på biografer i USA och Kina, var med sin budget på 600 miljoner yuan (ungefär samma summa i kronor) tidernas dyraste kinesiska film. För att locka utländsk publik togs Christian Bale (som spelat Batman) in i huvudrollen – en västerländsk dagdrivare som tvingas ta sig i kragen för att rädda kinesiska skolflickor undan de japanska trupperna. Efteråt ansåg kritiker att Bale lånat sig till propaganda.

I vår arrangeras för andra gången Beijings stora internationella filmfestival  Amerikanska Keanu Reeves (The Matrix, Speed) och storfilmsregissören James Cameron (Terminator, Titanic) hör till dem som närvarar. I fjol var världsstjärnan Jackie Chan frontfigur. ”Jag hoppas att filmfestivalen kan locka fler utländska vänner att besöka och förstå Kina”, sa han då. Den påkostade filmfestivalen är enligt vissa mer av ett pr-jippo än en genuin satsning på filmkonst. Och faktum är, att samtidigt som filmstjärnor och partitoppar glassade fram på röda mattan i centrala Beijing, tvingades den oberoende dokumentärfilmsfestivalen DOChina i utkanten av staden att ställa in sitt program. – Myndigheterna har försökt hindra eller störa oss ända sedan vi startade för snart tio år sedan. I fjol var det bara mer extremt och vi fick stänga ner helt, säger arrangören Zhu Rikun.
Makthavarnas oro över att den arabiska våren skulle sprida sig fick det politiskaklimatet att hårdna, och aktivister och konstnärer som Ai Weiwei greps. DOChina får inte hållas heller i år, kanske på grund av att nya kinesiska ledare ska tillsättas och oroshärdar pyr i olika delar av landet.

Samtidigt tillåter man i det tysta många oberoende filmare att verka – så länge de inte söker formella tillstånd från radio-, film-, och tv-byrån. Under det senaste decenniet har mängden oberoende filmer gått från en handfull på ett år till hundratals, enligt Zhu Rikun på DOChina. Anledningen är de billiga digitala kamerorna och nya distributionsvägar via internet och egenhändigt brända dvd-skivor. Får däremot en fristående regissör mycket uppmärksamhet, kan han eller hon stoppas. Lou Yes Summer palace, en sexspäckad kärleksberättelse som utspelas under protesterna på Himmelska fridens torg 1989, nominerades till Guldpalmen i Cannes 2006. Därefter fick Lou Ye yrkesförbud under fem år. Av allt att döma ett straff som tog skruv. När det hävdes förra året var han helt inställd på att i framtiden hålla sig inom det sanktionerade regelverket. – Jag har äntligen en känsla av tillhörighet,
jag är en av Kinas regissörer, sa han till tidningen Southern weekly efter att ha tillåtits vara med på årsmötet för Kinas regissörsförbund.

Det är faktiskt inte helt ovanligt att oberoende filmare sugs upp och börjar göra bombastiska filmer i linje med partiets historieskrivning. Även Zhang Yimou som regisserade The flowers of war förbjöds att arbeta under några år på 1990-talet och flera av hans tidigare filmer har varit bannlysta i Kina.
Pengar och framgång leder till stramare politiska tyglar. Men återväxten bland de oberoende filmarna är som sagt god. Och även om dokumentärfestivalen DOChina har fått lägga ner och vissa filmare tvingas till tystnad, är Zhu Rikun inte alltför orolig för framtiden. – Människor behöver filmer som skildrar deras verklighet, också de delar som inte censuren gillar, som tågolyckor och jordbävningar. Vi kommer att fortsätta göra film. Det kan myndigheterna inte kontrollera.
Tobias Andersson Åkerblom är frilansjournalist som har bott och arbetat i Kina under flera år, bland annat med dokumentärfilm.