Kampen mot vattnet

Kampen mot vattnet 

Inte långt efter att holländarna lade sina första gatstenar i dagens Jakarta byggde de en nästan likadan stad i Göta älvs mynning.  Men havet och kanalerna som gav hamnstäderna sin storhet hotar fyrahundra år senare att sluka dem. 

– Jag vaknade mellan sju och åtta på morgonen. Jag vet inte varför min pappa inte väckte mig, men jag kunde redan höra ljudet av vattnet som översvämmade första våningen, eftersom mitt rum ligger på övervåningen. (…) På något vis varade det i två  dagar utan någon elektricitet. Men ibland tänker jag att de flesta indonesier tycker att det är okej, det är sånt som händer, så vi accepterade det.

Paula Yahya är 39 år och bor i  Cempaka Putih, ett medelklassområde i centrala Jakarta. Vattnet i flera av stadens kanaler står till vardags stilla, lägre än havsytan och med utlopp som korkats igen av sopor. Det är dimmigt grått, ibland grön- eller brunaktigt med svarta bakterieklumpar som flyter omkring. När kanalerna sväller över blandas sörjan med regn eller havsvatten och sveper ut sig över staden. Översvämningarna blir allt vanligare, och allvarligare. Mellan slutet 2009 och 2010 kostade havsnivåhöjningar orsakade av klimatförändringarna staden över en miljard amerikanska dollar. Jakarta har sjunkit med 12 centimeter per år sedan 2007, och varje gång staden svämmar över sprider vattnet ut sig över större och större områden. Vad vissa kallat för den värsta översvämningen på tre århundranden inträffade 2007 och dödade över 60 personer. Lika många avled sedan av sjukdomarna som spred sig genom vattnet, bland annat diarré och denguefeber. Men Paula kommer inte ihåg just den, de flyter alla ihop för henne. Den översvämning hon minns starkast var elva år tidigare. Då fylldes undervåningen av hennes hus med vatten och hennes far blev halvblind efter att desperat ha försökt rädda familjens soffa när han borde vilat efter en operation. Men de behövde inte lämna huset:
– Lyckligtvis har vi ett tvåvåningshus, så vi kunde flytta till andra våningen. Men många människor som inte hade sån tur som oss var tvungna att flytta till hotell. Om de hade pengar förstås.

Det är dessvärre inte alla som har det. Över 300 000 Jakartabor lever under fattigdomsgränsen. De som drabbas värst av översvämningarna är sluminvånarna som bor längs med flod- och kanalbankerna och de som bor närmast kusten. Enligt Röda Korset gjordes 340 000 människor hemlösa av den stora översvämningen 2007, men många fortsätter att slå sig ned i områden med stor översvämningsrisk.

– De kommer från utanför Jakarta, och när de kommer till Jakarta har de varken familj, jobb, eller tillräckligt med pengar.  De enda platserna där man kan bo gratis är på flodbanken, vid tågrälsen eller under vägbroarna, så de områdena har blivit slumområden säger Nirwono Joga, stadsplaneringsexpert på Trisakti University i Jakarta.

Sunda Kelapa-hamnen i norra delen av dagens Jakarta var tidigare kungadömens handelshamn i Javasjön innan den holländska koloniseringen av Indonesien. 1619, samma år som det holländska ostindiska kompaniet lade grunden till det moderna Jakarta vid hamnen, ritade Johan Adler Salvius upp Göteborgs första stadsplan efter samma modell. Författaren Ebbe Linde skriver i sin bok om Göteborg att när Gustaf II Adolf valde platsen där Göteborg skulle ligga, frågade han om det var för blött på platsen där Salvius klafsade runt i leran. Salvius svarade: ”Det tror jag inte alls, Ers Majestät. Man kan påla. Och man kan dränera. Jag föreslår att vi avstår från att gräva någon utvidgad hamnbassäng här nere mellan bergen och i stället lägger en bred kanal rakt in över gräset och kanske en tvärkanal, som går ut på andra sidan det lilla berget. Det suger upp vattnet, och båtarna ligger minst lika bra. (…) Så har dom i Holland.”

I det unga Göteborg tog sig handelsbåtar in till Brunnsparken under de öppningsbara broarna över Stora hamnen, som idag heter Stora hamnkanalen och slutar vid Lejontrappan. Brunnsparken var på den tiden en ö, avgränsad av Östra och Västra hamnkanalen, idag Östra och Västra hamngatan. Göteborg innanför vallgraven byggdes i klassisk holländsk stil, med ett rutnät av kvarter och raka kanaler som löpte längs med gatorna för att dränera och ge handelsbåtar tillgång till staden. Planen som Johan Adler Salvius ritade var så snarlik Jakartas att det på Sjöfartsmuseet i Göteborg har gått att läsa att staden byggdes enligt samma stadsplan som holländarnas handelsstad i Orienten. Den holländska stadsplaneringsforskaren Fransje Hooimeijer skriver i sin bok ”Atlas of Dutch Water Cities” om holländska städer nu och då : ”På grund av deras våta situation i deltat, har det holländska samhället och dess tekniska utveckling allt att göra med kampen mot vattnet”.

Motorcyklarnas motorer växer till ett dån när trafiken till slut börjar röra på sig. Smog ligger som en tunn hinna över världen, och trafikpoliserna har undre delen av ansiktena täckta som cowboys för att skydda mot föroreningarna. “Den stora Durianfrukten”, som sedan Batavias dagar har utvecklats till Sydostasiens största stad med en officiell befolkning på nästan 10 miljoner människor lider av många sjukdomar, utöver översvämningarna och stigande havsnivåer. Många är missnöjda med hur oplanerat och kaotiskt staden växer. Holländarnas strikta stadsplan frångicks efter självständigheten 1945, och istället för att använda kanaler för att dränera staden bestämde den nya ledningen under Indonesiens landsfader Sukarno att sjöar skulle ta emot vattnet som riskerade att översvämma staden. Problemet är att antalet sjöar har minskat med drygt två tredjedelar de senaste 40 åren, enligt Nirwono Joga. I deras plats har det istället byggts köpcenter och andra kommersiella byggnader.

– De som leder Jakartas utveckling är fastighetsutvecklare, även om det finns en huvudplan för staden. Mäktiga fastighetsutvecklare kan sätta upp nya byggnader var som helst. Myndigheterna följer bara, säger Nirwono Joga.

Höghus och köpcenter har också tagit plats från grönområden, som hjälper till att binda vatten och minska risken för översvämningar. Endast omkring en tiondel av Jakartas yta är grönområden jämfört med över hälften i Göteborg, och 30 procent, som indonesisk lag kräver.

Även i Göteborg håller verkligheten håller på och springer ifrån holländarnas vattentäta planer från 1600-talet.  Storgöteborgs befolkning ökar med över 10 000 människor om året, och många av de nya områden där bostäder byggs ligger nära vattnet. De översvämningar som hittills drabbat staden har ofta orsakats av intensiva regn som överfyllt stadens dränagesystem och vattendrag. Men även höga vattenstånd i havet orsakade av lågtryck under stormar har lett till översvämningar. Under stormen Gudrun 2005 slog vatten på gatorna ut kollektivtrafiken i flera timmar, och var nära att forsa ned i stadens trafiktunnlar. Till skillnad från Jakarta stiger Göteborg fortfarande, på grund av landhöjningen från inlandsisens dagar. Därför har de stigande havsnivåernas påverkan på Göteborg än så länge varit begränsad . Men mellan 2020 och 2030 kommer havet att hinna ikapp.

– Någonstans då kommer vi att börja förlora land till havet, säger Ulf Moback, landskapsarktitekt på Göteborgs Stad.

SMHI förutspår att havet som Göta älv flyter ut i kommer att höjas med upp till en meter fram till 2100. Även om man räknar bort landhöjningen under samma period på trettio centimeter innebär det att stora delar av centrala Göteborg riskerar att översvämmas ifall det blir extremt högvatten i vakan av oväder, som vid stormen Gudrun. Och skredande klimatförändringar skulle kunna göra att det höjs mycket mer än så, om de stora ismassorna på Grönland och Antarktis börjar röra sig ner i havet snabbare än beräknat. Sedan 2003 måste alla nya byggnader i Göteborg byggas en meter över nivån för extrema högvatten, vilket är 2,8 meter över normalnivån. Sedan 2009 måste även alla byggnader med en viktig samhällsuppbärande funktion, som t.ex. tågstationer, byggas 3,8 meter över normalnivån. Men mycket mer behöver göras, och att översvämningsäkra hela centrala staden mellan Älvsborgsbron och Tingstadstunneln kommer att kosta många miljarder. Påtänkta lösningar är bland annat slussportar i kanalerna, vattenvallar, förbättrat dränage och översvämningsäkra hus som står på pelare eller flyter. Problemet idag är att ingen vet som ska betala för det.

– Det mest akuta som staten borde göra är att reda ut ansvarsfrågan, vem har ansvar? Är det kommunen, staten eller privata fastighetsägare? säger Ulf Moback.  

Flera myndigheter har idag formuleringar om planeringsarbete som skulle kunna kopplas till att förebygga naturolyckor i sin reglering. Men varken staten eller kommunerna har någon lagreglerad skyldighet att göra några konkreta åtgärder för att förebygga översvämningar. Den som kvarstår med ansvaret är den enskilda fastighetsägaren, som riskerar att få ta pengarna ur egen ficka eller från sitt försäkringsbolag, i den mån det går att få skadorna att omfattas av försäkringsskyddet.

– Så länge staten går in och ger bidrag och det faktiskt händer någonting, så löses ju i alla fall en hel del, säger advokaten Tove Andersson, som har utrett ansvarsfrågan för Myndigheten för samhällskydd och beredskap. Men i dagsläget finns det inga lagliga garantier för att det sker.

– Vad måste hända för att en myndighet, staten eller en kommun inte ska anses ha fullgjort sitt ansvar, det är egentligen det som är det rättsligt intressanta, säger hon.

I Indonesien finns det de som menar att hoppet är ute för Jakarta. President Susilo Bambang Yudhoyono har tillsatt en kommitté som just nu överväger alternativet att flytta landets huvudstad till staden Palangkaraya i Kalimantan, den indonesiska delen av ön Borneo. Där är förutsättningarna bättre för en huvudstad; skog finns redan i massor, det ligger inte i ett högriskområde för jordbävningar och omkring 20 mil in från kusten är det stigande havet inte lika hotfullt. Främst av allt så bor det nästan inga människor där. Förespråkare menar att en flytt dit skulle innebära en väl behövd nystart. 

Jakarta har nått gränsen för vad staden klarar av. Det finns helt enkelt inte utrymme för vidare stadsutveckling. Den nuvarande situation har en hög social, ekonomisk och psykologisk kostnad, sa Sonny Keraf, Indonesiens tidigare miljöminister, enligt tidningen the Guardian.

Men kritiker menar att även om administrationen flyttar till en annan ö så kommer det fortfarande finnas en  gigantisk stad på Javas norra kust i akut behov av omplanering och ombyggnad. Vissa oroar sig för att om Jakarta upphör att vara landets huvudstad så kommer myndigheterna lägga ännu mindre tid och pengar på att se till att staden går att leva i.

– Om vi inte gör någonting för att rädda den (staden) så innebär det ekologiskt självmord. Att flytta huvudstaden är bara att fly från de verkliga problemen, säger Nirwono Joga.

Förutom att uppmana myndigheterna att agera tycker han att mer information om stadsplaneringsfrågor måste nå ut till befolkningen. Om medborgarna känner till situationen i staden kan de själva agera mer miljövänligt, och sätta press på myndigheterna att förbättra situationen. Jakartabon Paula Yahya håller med: – Kanske är det för att byråkratin är så komplicerad, men för oss utanför regeringen är det svårt att förstå varför problemen inte kan lösas snabbare, säger hon.

Att retirera undan havets krafter är inte aktuellt för Göteborg inom den nära framtiden. Men precis som för många andra kuststäder i världen går det inte att utesluta att staden kan komma att behöva  flyttas på längre sikt.

– De närmsta hundra åren kan vi bo kvar. På längre sikt, om 200 år, det beror på. Men vi kommer att vara i väldigt gott sällskap (om vi behöver flytta), säger Ulf Moback.

Tobias Andersson Åkerblom