Reportage ETC
Fredag 15 juli 2011
TEXT & BILDER: Tobias Andersson Åkerblom
- Grannländernas investeringar och handel i Burma har de senaste åren omvandlat den kinesiska gränsstaden Ruili – från en aids-drabbad heroinhåla till Sydostasiens jade centrum.
- Samtidigt höjs röster för att västvärlden ska ändra kurs efter decennier av sanktioner, föra en närmare dialog med Burma och möta Kinas ökande inflytande i landet.
- Vi bör titta på effekterna av den fullständiga isoleringen av landet, säger en expert på Burma.
Hur mycket kostar de här? frågar Hua Yuanling den burmesiske mannen mittemot honom och håller upp två stenar. Den ena stor som en valnöt och den andra som en kycklingfilé. – 3 000, svarar burmesen på bruten kinesiska. – Åh, skrattar Hua och ger honom en blick som visar honom att han menar allvar. 200. Burmesen ger honom en avvisande vinkning, men ropar ändå dit sin kompis för konsultation. Han dyker upp ur det omgivande myllret av kinesiska och burmesiska män som prutar och inspekterar mineraler med sina ficklampor som de tagit från fästen i sina bälten. Morgonluften är fylld av ljudet av jadestenar som slås mot varandra. Den andra burmesiske mannen tittar på Hua och upprepar priset, 3 000 yuan (ungefär samma i svenska kronor). Hua säger återigen att han inte är villig att betala mer än 200 och börjar gå när han än en gång blir avvisad. – Vänta! ropar plötsligt den andre burmesen och ger honom de skiftande mjölkigt gröna och rosa stenarna. Hua ger honom två röda hundrayuansedlar prydda med ordförande Maos ansikte och går därifrån, synande sitt byte.
Familjen kvar i Henan
Hua är en medelålders man från den kinesiska inlandsprovinsen Henan, med grov kroppsbyggnad, spruckna händer och en bonnig rotvälska som knappt går att förstå för en stadsbo från östkusten. Varje morgon innan klockan sju åker han till gränsen, där burmesiska försäljare och kinesiska köpare möts för att handla med grovt uthuggna jadestycken som ligger utspridda på bord, dukar på marken och inne i hus över ett helt kvarter. Huas familj är fortfarande kvar i Henan, så han spenderar dagarna med att sitta i sitt stånd på jademarknaden i centrala Ruili, och kvällarna hemma med att karva till smyckena som han säljer. Idag blev det bara de två bitarna jade, ingen idé att köpa skräp. Men även de kommer att kamma hem en bra vinst efter sammanlagt fem kvällars karvande, tror han. – När jag fixat till dem kan jag få 1 500 yuan för dem. Vi är branschmän, vi förstår det här, säger han.
Ökänd region
Den kinesiska gränsstaden Ruili ligger i utkanten av den Gyllene Triangeln, det skogiga bergsområde där Burmas, Laos och Thailands gränser möts. Det har länge varit en av världens främsta regioner för produktion och smuggling av opium. Ruili var länge ökänt för smuggling, illegala casinon, och prostitution. Det var här som Kinas första epidemi av hiv bröt ut 1989 bland sprutmissbrukare. Sedan dess har opiumproduktionen minskat, men fortfarande produceras hundratals ton opium i Burma varje år, och vissa menar att den minskade produktionen har ersatts av kemiska droger som metamfetamin. En stor del av dessa droger har sitt slutmål i Kina. I april grep Yunnans provinspolis 21 misstänkta och beslagtog sammanlagt 18 kilo metamfetamin och heroin, enligt det kinesiska ministeriet för allmän säkerhet. Gränsen är porös. En kort promenad räcker för att bevittna ett utbyte av människor och handelsvaror både över och rakt igenom med det rangliga metallstaketet som utgör gränsen. Men man ser inte längre missbrukare som skjuter heroin öppet på gatan i Ruili. Casinona är borta. En ny motorväg har byggts och höghastighetståg kommer att köra hela vägen ned till Rangoon inom tio år. Ruilis nya mål är att bli ”Orientens juvelstad”. – I Burma kan man handla med vapen och med droger. Här är det strikt förbjudet. Så vi handlar med naturresurser istället, säger Hua Yuanling. Sedan han kom hit har jadehandeln fullkomligen exploderat. Enligt officiella burmesiska uppgifter till exiltidningen Irrawaddy tiodubblades Burmas jadeexport under de senaste fem åren till att omfatta ett värde motsvarande 10,7 miljarder kronor 2010, och Kina importerade samma år nästan 4 000 ton jade, enligt en officiell burmesisk källa i tidningen Myanmar Times. När den internationella demokratiikonen Aung San Suu Kyi släpptes ur sin husarrest i november förra året möttes hon av en folkmassa av jublande anhängare som viftade porträtt, kameror och mobiltelefoner i luften utanför hennes hus i Rangoon. Hennes parti, National League for Democracy (NLD), vann en jordskredsseger i parlamentsvalet 1990, men hon sattes i husarrest redan innan valet och har spenderat merparten av sin tid inlåst sedan dess.
Stora förändringar
Trots att anhängarnas entusiasm och stöd inte hade förändrats så var det mycket annat som hade det. Rangoon var inte längre landets politiska centrum. Burma hade precis hållit sitt första parlamentsval sedan 1990 och ett nytt ”civilt” parlament skulle inom ett par månader samlas för första gången i den nybyggda huvudstaden Naypyidaw. NLD hade inte deltagit i valet, som anklagades för att vara riggat, varpå det blev bannlyst av militärjuntan som styrt landet i olika konstellationer sedan 1962. EU, USA och andra västländer försöker genom en rad olika ekonomiska sanktioner främja demokrati och mänskliga rättigheter i Burma. Ett av delmålen är att regimen ska påbörja en trepartsdialog med Aung San Suu Kyi och den demokratiska oppositionen, samt de väpnade etniska grupper som finns i landet. Men juntan vill istället följa sin egen ”färdplan mot demokrati” i sju steg, som 2008 års konstitution och parlamentsvalet i november var en del av. Konstitutionen garanterade militären en fjärdedel av platserna i parlamentet och juntastödda Union Solidarity and Development Party tilldelades omkring 80 procent av resten i valet. Även den nya premiärministern Thein Sein var tidigare militärofficer. Den militära dominansen påverkar politiken; nästan en fjärdedel av landets senaste årsbudget går till militärutgifter, och endast 1,3 procent till sjukvård, enligt exiltidningen Democratic Voice of Burma.
Vann mandat
Men delar av oppositionen har slutat vänta och gett sig in i spelet på juntans regler. Utbrytare från NLD deltog i valet under namnet National Democratic Force, och lyckades vinna mandat i de nya nationella och regionala parlamenten, tillsammans med andra oppositionella och etniska partier. – I Burma öppnade regeringen bara en kanal för förändring, och det är ”färdplanen”, sa en ledare för Kachin Indepence Organization (KIO), en etnisk armé som kontrollerar ett stort territorium väster om gränsen från Ruili i Burmas Kachin-stat, enligt en rapport från Transnational Institute. – Regeringen är inte intresserad av trepartsdialog. De som vill tala med regeringen borde komma hit och inte ropa från utomlands. Alla vill ha omedelbar förändring, men vi kan inte få det. Om vi inte kan få snabb förändring så måste vi testa långsam förändring. För det vi behöver är förändring, sa samma ledare. På Zuimei (”Fullvacker”), en av de karaokebarer i den kinesiska gränsstaden Ruili som affärsmän som Hua Yuanling frekventerar, förs en rad unga tjejer in framför karaokeskärmen av ställets kvinnliga medelålders chef. En eller flera ska pekas ut. Hon som väljs ut att sitta bredvid besökarna, fylla på glas med öl, ge komplimanger och kanske smyga in en välplacerad hand på någons ben, är ny på stället och tillhör Jingpofolket. Tillsammans med thaibesläktade gruppen Dai utgör de en knapp majoritet av befolkningen i prefekturen Dehong, som Ruili tillhör. Jingpo är det kinesiska namnet på folkgruppen som kallas för Kachin i Burma. Befolkningen i sydvästra Kina, norra Burma och Laos är en blandning av många etniska grupper.
Pratar bara kinesiska
– De här grupperna har en väldigt lång historisk relation med Kina, till exempel Wa, Kokang och Mongla-grupperna. De finns alla i norra Shan-staten längs med den kinesiska gränsen. Många av människorna i regionen talar inte burmesiska, de kan bara prata kinesiska och deras eget lokala språk, säger Tom Kramer, Burma-expert på organisationen Transnational Institute. – Och på andra sidan kinesiska gränsen är många av invånarna från samma etniska grupp. Fick ultimatum Många av de etniska minoriteterna i norra Burma nära Kina styr över egna territorier med väpnade miliser och arméer. Kachin-gruppens Kachin Indepence Organisation (KIO) är en av de största av dessa grupper, med egna gränskontroller nordväst om Ruili och en regelrätt stat inom den burmesiska staten. De låg länge i krig med militärjuntan, men skrev som första grupp under ett vapenstillestånd med militärjuntan i början av 90-talet. Många av de andra följde och sedan dess har de upprätthållit status quo och överlevt på gränshandel, smuggling och opiumproduktion. Inför valet i Burma förra året fick de väpnade etniska grupperna ett ultimatum att omvandlas till regeringsstödda “gränsvaktstrupper”. För att delta i valet var de tvungna att sätta upp parallella, civila organisationer. KIO försökte ställa upp, men blev i slutändan hindrade av juntan från att delta. Andra valde att bojkotta valet. De grupper som inte omvandlades till gränsvaktstrupper har sedan dess förklarats olagliga. I början av juni kollapsade vapenstilleståndet mellan militärjuntan och KIO i skärmytslingar. Efteråt har bomber sprängts i burmesiska städer som huvudstaden Naypyidaw och Mandalay. – Om inte regeringen löser den etniska konflikten i landet så tror jag att utsikterna för fred, demokrati och utveckling är väldigt mörka, säger Tom Kramer.
Kan åka var som helst
Kina har svarat med att uppmana till återhållsamhet och dialog. Det finns mycket att hämta i ett fredligt Burma som resurstörstande Kina behöver; förutom ädelstenar har landet även stora reserver av andra dyrbara råvaror som timmer, gas och olja. Genom Burma får Kina tillgång till Bengaliska viken, dit de bygger oljeledningar för att minska sitt beroende av transporter genom det känsliga Malackasundet. När premiärminister U Thein Sein anlände i Beijing för sitt första statsbesök den 26 maj diskuterades bland annat möjligheten för kinesiska flottfartyg att lägga an vid burmesiska hamnar. Jaden på marknaden vid gränsen dit Hua Yuanling åker varje morgon kommer från gruvor som antingen kontrolleras av någon av arméerna, företag med anknytning till dem eller kinesiska företag. Men även privatpersoner kommer dit och gräver själva eller köper, säger han. Många av de som kommer till Ruili på morgnarna tillhör den här gruppen. – Det är väldigt smidigt, säger han. Ett par gånger om året åker han själv över gränsen för att handla och knyta kontakter. – För tio år sedan var det svårt för kineser att åka till Burma, så då var det bara burmeser som kom över gränsen med varorna. Nu har reglerna lättats, man kan åka när som helst med en turistbuss i några dagar och handla, säger han. Kinesiska affärsmän som handlar med gummi, te, cassava, sockerrör och andra dyrbara grödor har också fått det lättare den senaste tiden. Kina driver sedan 2006 ett opiumutbytesprogram där man främjar plantage av råvaror som kan ersätta opium. Mycket av den Gyllene Triangeln har sedan dess förvandlats till ett “gummibälte”, enligt Transnational Institute. Där västerländska biståndsorganisationer riktar sina hjälpinsatser direkt mot fattiga opiumbönder är den kinesiska statens lösning istället heltäckande ekonomisk utveckling. Men organisationer har ifrågasatt hur stor del av kakan som de fattiga bönderna får ta del av, och även pekat ut miljöförstörelse och dåliga förhållanden på plantagen och i gruvorna, som landkonfiskeringar och utbrett heroinmissbruk bland gruvarbetare.
Splittring om sanktionerna
EU:s utrikesministrar kom ut från sitt rådsmöte i Luxemburg omkring klockan sex på kvällen den 12 april efter tre timmars diskussioner med fokus på protesterna i Mellanöstern. De hade i förbifarten beslutat att förnya de gemensamma sanktionerna mot Burma, en sista punkt på programmet, med rubriken ”att antas utan diskussion”. – EU har idag tydligt markerat att det inte har skett någon substantiell förbättring av situationen i Burma, så sanktionerna kommer att kvarstå, sa Anna Roberts från Burma Campaign UK. Sanktionerna innebär bland annat reseförbud till EU för politiker, frysning av alla deras tillgångar i EU och ett förbud mot att ekonomiskt samröre med regimen eller företag som har anknytning till regimen. Även handel med jade och vissa andra varor är förbjudet. Men några punkter lättades. Statsbesök på hög nivå från EU tilläts, och visumförbudet och frysningen av vissa civila parlamentarikers tillgångar lyftes för att underlätta dialog med landet. Sveriges politiker hade enligt allt att döma snarare velat skärpa tonen mot Burma. I en debattartikel i Svenska Dagbladet några dagar innan mötet skrev ledamöter från alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna att EU inte får belöna militärdiktaturen efter valet genom att lätta på sanktionerna. Aung San Suu Kyi har uttalat stöd för sanktionerna, men den burmesiska oppositionen är splittrad. Tio olika burmesiska oppositionspartier, varav många vann mandat i valet i november, skrev ett öppet brev till EU i mars inför rådsmötet: ”Vi vill ansluta oss till den internationella huvudfåran av utveckling och socioekonomiska framsteg. Vi tror att detta skulle möjliggöras genom en starkare positiv EU-närvaro i vårt land”, stod det i brevet. De skrev också att civilbefolkningen har drabbats av sanktionerna genom att de har hindrat nya jobb från att skapas och fått gamla att försvinna.
45 kronor i bistånd
Även de branscher som inte omfattas av sanktionerna kan drabbas, enligt Tom Kramer. – Vi bör titta på effekterna av den fullständiga isoleringen av landet, mycket är en indirekt effekt av sanktionerna. Många företag investerar inte i Burma, inte för att de inte kan, utan för att de är oroade över en rad frågor, säger han. Samtidigt är det västerländska biståndet till Burma ytterst begränsat, även om det har ökat sedan innan cyklonen Nargis 2007. Då fick Burma minst bistånd per person av alla de länder som klassas som världens minst utvecklade, enligt Liselott Agerlid, ansvarig för politiska frågor som rör Burma på den svenska ambassaden i Bangkok. Biståndet som landet får är främst avsett för humanitär hjälp. 2009 fick genomsnittsburmesen fortfarande endast 45 kronor i bistånd, enligt Världsbanken. Det är nästan sju gånger mindre än per capita-biståndet till närliggande Kambodja och tio gånger mindre än det till angränsande Laos, som också är en diktatur. Båda länderna klassas som mer välutvecklade än Burma av FN.
Bryr sig inte om västvärlden
Det sammanlagda internationella biståndet till landet uppgick samma år till lite drygt två miljarder kronor, enligt Världsbanken. Den burmesiska regimens statistik är inte pålitlig, men om siffrorna om jadehandeln som tidningen Irrawaddy citerar stämmer, är den handeln därmed värd omkring tio gånger biståndets värde. Och lejonparten av jadehandeln är med Kina. Efter två fruktlösa decennier av sanktioner ifrågasätter Tom Kramer huruvida de har någon potential att påverka juntan. – De har definitivt drivit Burma i Kinas händer. Det hände under sanktionernas början. För tillfället undrar jag verkligen hur mycket militären i Burma kan bry sig om västerländska sanktioner, eftersom handeln och pengarna de tjänar från partners i regionen är så omfattande.
För mycket besvär
Den kvinnliga taxichauffören som kör Hua Yuanling tillbaka till jademarknaden i centrala Ruili, där han spenderar dagarna sittandes i sitt lilla stånd, bryr sig inte världspolitik. Burma kommer att finnas där, ett par kilometer bort, vad som än händer, och hon har en son i tonåren. Han har inga ambitioner, vill varken plugga eller jobba. Det räcker att han hamnar med fel folk för att allt ska gå åt helvete. – Det man oroar sig för här i Ruili är spel, och droger, säger hon. Hur fungerar det egentligen med lärlingskap? Hur lärde sig Hua att karva jadesmycken? Vill han ta sonen under sin vinge? undrar hon. Hua är inte sugen på det, att ha en lärling är för mycket besvär för honom. – Skicka honom till konsthögskolan i Kunming, svarar han. Efter tre år där kommer han vara mycket skickligare än någon av oss, säger han, och kliver ur bilen.
Tobias A. Åkerblom 