Jade istället för heroin

Reportage ETC

Fredag 15 juli 2011

TEXT & BILDER: Tobias Andersson Åkerblom

  • Grannländernas investeringar och handel i Burma har de senaste åren omvandlat den kinesiska gränsstaden Ruili – från en aids-drabbad heroinhåla till Sydostasiens jade centrum.
  • Samtidigt höjs röster för att västvärlden ska ändra kurs efter decennier av sanktioner, föra en närmare dialog med Burma och möta Kinas ökande inflytande i landet.
  • Vi bör titta på effekterna av den fullständiga isoleringen av landet, säger en expert på Burma.

Hur mycket kostar de här? frågar Hua Yuanling den burmesiske mannen mittemot honom och håller upp två stenar. Den ena stor som en  valnöt och den andra  som en kycklingfilé.  – 3 000, svarar burmesen  på bruten kinesiska.  – Åh, skrattar Hua och ger honom en  blick som visar honom att han menar  allvar. 200. Burmesen ger honom en avvisande  vinkning, men ropar ändå dit sin  kompis för konsultation. Han dyker upp  ur det omgivande myllret av kinesiska  och burmesiska män som prutar och inspekterar  mineraler med sina ficklampor  som de tagit från fästen i sina bälten.  Morgonluften är fylld av ljudet av  jadestenar som slås mot varandra. Den  andra burmesiske mannen tittar på Hua  och upprepar priset, 3 000 yuan (ungefär  samma i svenska kronor). Hua säger  återigen att han inte är villig att betala  mer än 200 och börjar gå när han än en  gång blir avvisad.  – Vänta! ropar plötsligt den andre  burmesen och ger honom de skiftande  mjölkigt gröna och rosa stenarna.  Hua ger honom två röda hundrayuansedlar  prydda med ordförande Maos ansikte  och går därifrån, synande sitt byte.

Familjen kvar i Henan 

Hua är en medelålders man från den  kinesiska inlandsprovinsen Henan, med  grov kroppsbyggnad, spruckna händer  och en bonnig rotvälska som knappt går  att förstå för en stadsbo från östkusten.  Varje morgon innan klockan sju åker han  till gränsen, där burmesiska försäljare  och kinesiska köpare möts för att handla  med grovt uthuggna jadestycken som ligger  utspridda på bord, dukar på marken  och inne i hus över ett helt kvarter.  Huas familj är fortfarande kvar i  Henan, så han spenderar dagarna med  att sitta i sitt stånd på jademarknaden i  centrala Ruili, och kvällarna hemma med  att karva till smyckena som han säljer.  Idag blev det bara de två bitarna jade,  ingen idé att köpa skräp. Men även de  kommer att kamma hem en bra vinst  efter sammanlagt fem kvällars karvande,  tror han.  – När jag fixat till dem kan jag få 1 500  yuan för dem. Vi är branschmän, vi förstår  det här, säger han.

Ökänd region

Den kinesiska gränsstaden Ruili ligger i  utkanten av den Gyllene Triangeln, det  skogiga bergsområde där Burmas, Laos  och Thailands gränser möts. Det har  länge varit en av världens främsta regioner  för produktion och smuggling av  opium. Ruili var länge ökänt för smuggling,  illegala casinon,  och prostitution.  Det var här som  Kinas första epidemi  av hiv bröt ut 1989  bland sprutmissbrukare.  Sedan dess har  opiumproduktionen  minskat, men fortfarande  produceras  hundratals ton opium  i Burma varje år, och  vissa menar att den  minskade produktionen  har ersatts av  kemiska droger som  metamfetamin. En  stor del av dessa droger har sitt slutmål  i Kina.  I april grep Yunnans provinspolis 21  misstänkta och beslagtog sammanlagt 18  kilo metamfetamin och heroin, enligt det  kinesiska ministeriet för allmän säkerhet.  Gränsen är porös. En kort promenad  räcker för att bevittna ett utbyte av människor  och handelsvaror både över och  rakt igenom med det rangliga metallstaketet  som utgör gränsen.  Men man ser inte längre missbrukare  som skjuter heroin öppet på gatan i Ruili.  Casinona är borta. En ny motorväg har  byggts och höghastighetståg kommer att  köra hela vägen ned till Rangoon inom  tio år. Ruilis nya mål är att bli ”Orientens  juvelstad”.  – I Burma kan man handla med vapen  och med droger. Här är det strikt förbjudet.  Så vi handlar med naturresurser  istället, säger Hua Yuanling. Sedan han  kom hit har jadehandeln fullkomligen  exploderat.  Enligt officiella burmesiska uppgifter  till exiltidningen Irrawaddy tiodubblades  Burmas jadeexport under de senaste fem  åren till att omfatta ett värde motsvarande  10,7 miljarder kronor 2010, och Kina  importerade samma år nästan 4 000 ton  jade, enligt en officiell burmesisk källa i  tidningen Myanmar Times.  När den internationella demokratiikonen  Aung San Suu Kyi släpptes ur sin  husarrest i november  förra året möttes  hon av en folkmassa  av jublande anhängare  som viftade  porträtt, kameror  och mobiltelefoner  i luften utanför  hennes hus i Rangoon.  Hennes parti,  National League for  Democracy (NLD),  vann en jordskredsseger  i parlamentsvalet  1990, men hon  sattes i husarrest  redan innan valet  och har spenderat merparten av sin tid  inlåst sedan dess.

Stora förändringar 

Trots att anhängarnas entusiasm och  stöd inte hade förändrats så var det  mycket annat som hade det. Rangoon  var inte längre landets politiska centrum.  Burma hade precis hållit sitt första parlamentsval  sedan 1990 och ett nytt ”civilt”  parlament skulle inom ett par månader  samlas för första gången i den nybyggda  huvudstaden Naypyidaw.  NLD hade inte deltagit i valet, som  anklagades för att vara riggat, varpå det  blev bannlyst av militärjuntan som styrt  landet i olika konstellationer sedan 1962.  EU, USA och andra västländer  försöker genom en rad olika ekonomiska  sanktioner främja demokrati och  mänskliga rättigheter i Burma. Ett av  delmålen är att regimen ska påbörja en  trepartsdialog med Aung San Suu Kyi  och den demokratiska oppositionen,  samt de väpnade etniska grupper som  finns i landet.  Men juntan vill istället följa sin egen  ”färdplan mot demokrati” i sju steg, som  2008 års konstitution och parlamentsvalet  i november var en del av. Konstitutionen  garanterade militären en fjärdedel  av platserna i parlamentet och juntastödda  Union Solidarity and Development  Party tilldelades omkring 80 procent av  resten i valet.  Även den nya premiärministern Thein  Sein var tidigare militärofficer. Den  militära dominansen påverkar politiken;  nästan en fjärdedel av landets senaste  årsbudget går till militärutgifter, och  endast 1,3 procent till sjukvård, enligt exiltidningen  Democratic Voice of Burma.

Vann mandat 

Men delar av oppositionen har slutat  vänta och gett sig in i spelet på juntans  regler. Utbrytare från NLD deltog i  valet under namnet National Democratic  Force, och lyckades vinna mandat i de  nya nationella och regionala parlamenten,  tillsammans med andra oppositionella  och etniska partier.  – I Burma öppnade regeringen bara  en kanal för förändring, och det är  ”färdplanen”, sa en ledare för Kachin  Indepence Organization (KIO), en  etnisk armé som kontrollerar ett stort  territorium väster om gränsen från Ruili  i Burmas Kachin-stat, enligt en rapport  från Transnational Institute.  – Regeringen är inte intresserad av  trepartsdialog. De som vill tala med regeringen  borde komma hit och inte ropa  från utomlands. Alla vill ha omedelbar  förändring, men vi kan inte få det. Om vi  inte kan få snabb förändring så måste vi  testa långsam förändring. För det vi behöver är förändring, sa samma  ledare.  På Zuimei (”Fullvacker”), en av de  karaokebarer i den kinesiska gränsstaden  Ruili som affärsmän som Hua  Yuanling frekventerar, förs en rad unga  tjejer in framför karaokeskärmen av  ställets kvinnliga medelålders chef. En  eller flera ska pekas ut. Hon som väljs ut  att sitta bredvid besökarna, fylla på glas  med öl, ge komplimanger och kanske  smyga in en välplacerad hand på någons  ben, är ny på stället och tillhör Jingpofolket.  Tillsammans med thaibesläktade  gruppen Dai utgör de en knapp majoritet  av befolkningen i prefekturen Dehong,  som Ruili tillhör.  Jingpo är det kinesiska namnet på  folkgruppen som kallas för Kachin i  Burma. Befolkningen i sydvästra Kina,  norra Burma och Laos är en blandning  av många etniska grupper.

Pratar bara kinesiska

– De här grupperna har en väldigt lång  historisk relation med Kina, till exempel  Wa, Kokang och Mongla-grupperna. De  finns alla i norra Shan-staten längs med  den kinesiska gränsen. Många av människorna  i regionen talar inte burmesiska,  de kan bara prata kinesiska och deras  eget lokala språk, säger Tom Kramer,  Burma-expert på organisationen Transnational  Institute.  – Och på andra sidan kinesiska gränsen  är många av invånarna från samma  etniska grupp.  Fick ultimatum  Många av de etniska minoriteterna i norra  Burma nära Kina  styr över egna territorier  med väpnade  miliser och arméer.  Kachin-gruppens  Kachin Indepence  Organisation (KIO)  är en av de största av  dessa grupper, med  egna gränskontroller  nordväst om Ruili  och en regelrätt stat  inom den burmesiska  staten.  De låg länge i krig med militärjuntan,  men skrev som första grupp under ett vapenstillestånd  med militärjuntan i början  av 90-talet.  Många av de andra följde och sedan  dess har de upprätthållit status quo och  överlevt på gränshandel, smuggling och  opiumproduktion.  Inför valet i Burma förra året fick de  väpnade etniska grupperna ett ultimatum  att omvandlas till regeringsstödda  “gränsvaktstrupper”. För att delta i valet  var de tvungna att sätta upp parallella,  civila organisationer.  KIO försökte ställa upp, men blev i  slutändan hindrade av juntan från att  delta. Andra valde att bojkotta valet. De  grupper som inte omvandlades till gränsvaktstrupper  har sedan dess förklarats  olagliga.  I början av juni kollapsade vapenstilleståndet  mellan  militärjuntan och  KIO i skärmytslingar.  Efteråt har  bomber sprängts i  burmesiska städer  som huvudstaden  Naypyidaw och  Mandalay.  – Om inte regeringen  löser den  etniska konflikten i  landet så tror jag att  utsikterna för fred, demokrati och utveckling  är väldigt mörka, säger Tom Kramer.

Kan åka var som helst

Kina har svarat med att uppmana till  återhållsamhet och dialog. Det finns  mycket att hämta i ett fredligt Burma  som resurstörstande Kina behöver;  förutom ädelstenar har landet även stora  reserver av andra dyrbara råvaror som  timmer, gas och olja.  Genom Burma får Kina tillgång till  Bengaliska viken, dit de bygger oljeledningar  för att minska sitt beroende av  transporter genom det känsliga Malackasundet.  När premiärminister U Thein  Sein anlände i Beijing för sitt första statsbesök  den 26 maj diskuterades bland annat  möjligheten för kinesiska flottfartyg  att lägga an vid burmesiska hamnar.  Jaden på marknaden vid gränsen dit  Hua Yuanling åker varje morgon kommer  från gruvor som antingen kontrolleras  av någon av arméerna, företag med  anknytning till dem eller kinesiska företag.  Men även privatpersoner kommer  dit och gräver själva eller köper, säger  han. Många av de som kommer till Ruili  på morgnarna tillhör den här gruppen.  – Det är väldigt smidigt, säger han.  Ett par gånger om året åker han själv  över gränsen för att handla och knyta  kontakter.  – För tio år sedan var det svårt för  kineser att åka till Burma, så då var det  bara burmeser som kom över gränsen  med varorna. Nu har reglerna lättats,  man kan åka när som helst med en turistbuss  i några dagar och handla, säger han.  Kinesiska affärsmän som handlar med  gummi, te, cassava, sockerrör och andra  dyrbara grödor har också fått det lättare  den senaste tiden.  Kina driver sedan 2006 ett opiumutbytesprogram  där man främjar plantage av  råvaror som kan ersätta opium. Mycket  av den Gyllene Triangeln har sedan dess  förvandlats till ett “gummibälte”, enligt  Transnational Institute.  Där västerländska biståndsorganisationer  riktar sina hjälpinsatser direkt  mot fattiga opiumbönder är den kinesiska  statens lösning istället heltäckande  ekonomisk utveckling.  Men organisationer har ifrågasatt hur  stor del av kakan som de fattiga bönderna  får ta del av, och även pekat ut miljöförstörelse  och dåliga förhållanden på  plantagen och i gruvorna, som landkonfiskeringar  och utbrett heroinmissbruk  bland gruvarbetare.

Splittring om sanktionerna

EU:s utrikesministrar kom ut från sitt  rådsmöte i Luxemburg omkring klockan  sex på kvällen den 12 april efter tre timmars  diskussioner med fokus på protesterna  i Mellanöstern. De hade i förbifarten  beslutat att förnya de gemensamma  sanktionerna mot Burma, en sista punkt  på programmet, med rubriken ”att antas  utan diskussion”.  – EU har idag tydligt markerat att det  inte har skett någon substantiell förbättring  av situationen i Burma, så sanktionerna  kommer att kvarstå, sa Anna  Roberts från Burma Campaign UK.  Sanktionerna innebär bland annat  reseförbud till EU för politiker, frysning  av alla deras tillgångar i EU och ett  förbud mot att ekonomiskt samröre med  regimen eller företag som har anknytning  till regimen. Även handel med jade  och vissa andra varor är förbjudet.  Men några punkter lättades. Statsbesök  på hög nivå från EU tilläts, och  visumförbudet och frysningen av vissa  civila parlamentarikers tillgångar lyftes  för att underlätta dialog med landet.  Sveriges politiker hade enligt allt att  döma snarare velat skärpa tonen mot  Burma. I en debattartikel i Svenska  Dagbladet några dagar innan mötet  skrev ledamöter från alla riksdagspartier  utom Sverigedemokraterna att EU inte  får belöna militärdiktaturen efter valet  genom att lätta på sanktionerna.  Aung San Suu Kyi har uttalat stöd  för sanktionerna, men den burmesiska  oppositionen är splittrad. Tio olika  burmesiska oppositionspartier, varav  många vann mandat i valet i november,  skrev ett öppet brev till EU i mars inför  rådsmötet: ”Vi vill ansluta oss till den  internationella huvudfåran av utveckling  och socioekonomiska framsteg. Vi  tror att detta skulle möjliggöras genom  en starkare positiv EU-närvaro i vårt  land”, stod det i brevet. De skrev också  att civilbefolkningen har drabbats av  sanktionerna genom att de har hindrat  nya jobb från att skapas och fått gamla  att försvinna.

45 kronor i bistånd 

Även de branscher som inte omfattas av  sanktionerna kan drabbas, enligt Tom  Kramer.  – Vi bör titta på effekterna av den fullständiga  isoleringen av landet, mycket  är en indirekt effekt av sanktionerna.  Många företag investerar inte i Burma,  inte för att de inte kan, utan för att de är  oroade över en rad frågor, säger han.  Samtidigt är det västerländska biståndet  till Burma ytterst begränsat, även om  det har ökat sedan innan cyklonen Nargis  2007. Då fick Burma minst bistånd  per person av alla de länder som klassas  som världens minst utvecklade, enligt  Liselott Agerlid, ansvarig för politiska  frågor som rör Burma på den svenska  ambassaden i Bangkok.  Biståndet som landet får är främst  avsett för humanitär hjälp. 2009 fick genomsnittsburmesen  fortfarande endast  45 kronor i bistånd, enligt Världsbanken.  Det är nästan sju gånger mindre  än per capita-biståndet till närliggande  Kambodja och tio gånger mindre än det  till angränsande Laos, som också är en  diktatur. Båda länderna klassas som mer  välutvecklade än Burma av FN.

Bryr sig inte om västvärlden 

Det sammanlagda internationella biståndet  till landet uppgick samma år till lite  drygt två miljarder kronor, enligt Världsbanken.  Den burmesiska regimens statistik  är inte pålitlig, men om siffrorna om  jadehandeln som tidningen Irrawaddy  citerar stämmer, är den handeln därmed  värd omkring tio gånger biståndets  värde. Och lejonparten av jadehandeln  är med Kina.  Efter två fruktlösa decennier av sanktioner  ifrågasätter Tom Kramer huruvida  de har någon potential att påverka juntan.  – De har definitivt drivit Burma i Kinas  händer. Det hände under sanktionernas  början. För tillfället undrar jag verkligen  hur mycket militären i Burma kan bry sig  om västerländska sanktioner, eftersom  handeln och pengarna de tjänar från partners  i regionen är så omfattande.

För mycket besvär

Den kvinnliga taxichauffören som kör  Hua Yuanling tillbaka till jademarknaden  i centrala Ruili, där han spenderar  dagarna sittandes i sitt lilla stånd, bryr sig  inte världspolitik.  Burma kommer att finnas där, ett  par kilometer bort, vad som än händer,  och hon har en son i tonåren. Han har  inga ambitioner, vill varken plugga eller  jobba. Det räcker att han hamnar med  fel folk för att allt ska gå åt helvete.  – Det man oroar sig för här i Ruili är  spel, och droger, säger hon.  Hur fungerar det egentligen med  lärlingskap? Hur lärde sig Hua att karva  jadesmycken? Vill han ta sonen under  sin vinge? undrar hon.  Hua är inte sugen på det, att ha en  lärling är för mycket besvär för honom.  – Skicka honom till konsthögskolan  i Kunming, svarar han. Efter tre år där  kommer han vara mycket skickligare  än någon av oss, säger han, och kliver ur  bilen.